Jon Stewart är tillbaka på tronen som amerikansk satirmästare – och den här veckan tog han sikte på Donald Trump. Men det var långt ifrån någon politisk hyllningsshow. Istället förvandlade han The Daily Show till ett glittrande, ironiskt spektakel som påminde mer om en salong i Trump Tower än ett tv-studio. Med gyllene detaljer omkring sig levererade Stewart en “hyllning” till Trump – laddad med så många blinkningar till publiken att det nästan blev ett träningspass för ögonbrynen.
Precis som ofta med Stewart var det aldrig bara ett skämt.
Kvällens tema var yttrandefrihet – en fråga som blossade upp när Jimmy Kimmel Live! plötsligt pausades tidigare i veckan. Kontroversiella uttalanden om politisk aktivism och våld fick tv-nätverket att trycka på stoppknappen, vilket väckte frågan: hur fritt får man egentligen tala i USA:s största nöjesprogram?
För Stewart var detta perfekt material. Han pekade på kontrasten mellan att en talkshow stoppas för några hårda formuleringar, medan politiker i Washington kan slänga ur sig de mest absurda påståenden – utan minsta konsekvens.
Stewarts påstådda hyllning till Trump var snarare en skolbok i satir. Med syrlig humor och perfekt tajming använde han skrattet som skalpell. Under ytan låg en tydlig poäng: att amerikansk satir inte bara handlar om underhållning, utan också om att avslöja sprickorna i demokratins fasad.
Det råder rena turbulensen bland USA:s sena talkshows just nu:
Med andra ord: kvällsunderhållningen är inte längre bara en fråga om skratt. Den har blivit en frontlinje i en större kamp om yttrandefrihet, politik och var gränsen egentligen går för “för mycket skämt”.
Det som gör Stewart unik är hans förmåga att skratta åt det allvarliga – utan att trivialisera det. Han paketerar skarp kritik i glitter och guld, men landar alltid i en större poäng. Hans så kallade Trump-hyllning var i själva verket en påminnelse: demokratin i USA är fortfarande skör. När till och med talkshows riskerar att tystas för fel ordval, blir skrattet ett politiskt vapen.
Så – är satirens roll viktigare än någonsin i dagens klimat, just för att den provocerar? Eller innebär det en risk när kvällsprogram kan dras av luften för “fel skämt”? Diskussionen lär knappast tystna – varken i tv-sofforna eller på nätet.