I juni 2023 riktades världens uppmärksamhet mot ett dramatiskt skeende ute på Atlanten. Den lilla ubåten Titan var på väg ner mot det ikoniska Titanic-vraket – men försvann spårlöst. Några dagar senare kom beskedet som många fruktat: en katastrofal implosion hade inträffat och ingen ombord hade överlevt.
Drygt ett år senare offentliggjorde den amerikanska kustbevakningen sin omfattande rapport på 300 sidor. Slutsatsen var både tydlig och smärtsam – olyckan kunde ha förhindrats helt. Fem människor miste livet i onödan.
US Coast Guard konstaterar att OceanGate, företaget bakom Titan, inte följde gällande säkerhetsstandarder inom branschen – och inte heller sina egna interna protokoll. Rutiner och åtgärder som skulle minimera risker existerade på papper men var i praktiken frivilliga. När pressen att leverera exklusiva och dyra expeditionsturer ökade, fick säkerheten ofta stå tillbaka.
Rapporten beskriver en företagskultur där mycket kretsade kring vd:n Stockton Rush – en entreprenör som gärna utmanade gränser. Han uttryckte ofta att säkerhetsregler kunde stå i vägen för innovation och såg Titan som ett bevis på vad mod och tekniska genvägar kunde åstadkomma. Men den här inställningen bidrog till en miljö där kritiska röster ignorerades och där tekniska varningar eller expertråd ofta nonchalerades. Kustbevakningen kallar kulturen inom bolaget för ”toxic”.
När Titan imploderade över 3 300 meter under havsytan fanns fem personer ombord:
Alla ombord omkom omedelbart. Enligt rapporten hade deras öde kunnat bli annorlunda om andra beslut hade fattats innan dyket.
Innan katastrofen erbjöd OceanGate platser på Titan som exklusiva äventyrsresor för förmögna och äventyrslystna personer. Priset låg runt 250 000 dollar per plats för resan till Titanic – något bolaget ville göra till sitt kännetecken. Efter olyckan är alla framtida expeditioner inställda. Men rapporten lämnar kvar de obekväma frågorna: vad händer när viljan att erbjuda en unik upplevelse väger tyngre än viljan att säkra passagerarnas liv?
Kanske är det i grunden berättelsen om en dröm som gick för långt – och om det yttersta priset när drömmen blev viktigare än människolivet.
Vad tycker du? Är detta en tragisk enskild olycka, eller ett resultat av en kultur där pengar och prestige alltid gick före säkerhet?